Jag och mitt djur kommer till Göteborg!

izabelle_nordfjell_pressbild.jpg
Nordens Fotoskola bjuder in till 
FOTOFESTIVAL
 
14 dokumentära projekt avlöser varandra under maj månad på Galleri Roos. För första gången gästar Nordens Fotoskola Göteborg med sin examensutställning. Väggarna fylls med nya fotografier och golvet bevistas av nya fotografer varje helg.  4 helger – en FOTOFESTIVAL
 
Utställningen är en produkt av examensarbetet ”Jag och mitt djur” med handledning av Pieter Ten Hoopen. Berättelserna visar bland annat en schizofren verklighet, viskande möten med kriminella och missbrukare på rehabilitering och exponerar livet på bondageklubb i Örebro.
 
Vernissage lördag den 7:e, 14:e, 21:a och 28:e MAJ, varje lördag bjuder vi upp och in! 
Öppet lördag 14-18.30, söndag 12-16
 
Galleri Roos 
Riksdalergatan 17
Göteborg
 
7-8 maj:
Laura Mendelin, Izabelle Nordfjell, Ludvig Thunman, Amelie Herbertsson
 
14-15 maj:
Anna Bergkvist, Therese Jahnson, Veronika Ljung Nielsen, Sara Holmgren
 
21-22 maj:
Pontus Ferneman, Hampus Lundgren, Pär Hugosson
 
28-29 maj:
Tor Johnsson, Margaretha Bloom Sandebäck, Alexander Donka

TACK!

 vernissagem.jpg
Tack så hemskt mycket till alla som besökte vernissagen i lördags. Vi hade strax över 1000 besökare som kom och det tycker vi var väldigt roligt.

Nu ligger även  allas projekt upplagda på hemsidan i menyn längst upp.

Utställningen hänger uppe på Galleri Kontrast till den 20 februari.
www.gallerikontrast.se

Idag kom tidningen


bild3.jpg

Över 600 kilo ren stolthet levererades idag! Efter att vi slitit upp kartongerna så möttes vi av en produkt som vi är väldigt glada över.
Ni kommer få se den på vernissagen i morgon. Varmt välkomna!

Människor är djur

 blogg.jpg
Projekt: Svensk bondagekultur

I fredags satt jag på ett tåg hem mot Västerås, lyssnade på musik och tänkte tillbaka på min höst och på projektet. 

Den senaste veckan så har mitt projekt mottagit kritik som har varit alltifrån "detta är ingenting som man vill befatta sig med" och "det här är för obscent". Och jag tycker det är hemskt intressant att få veta vad det är som rör sig inom folk när de ser mina bilder. Jag har fått en uppfattning av att många blir generade för att det är så rakt och rått, men att de samtidigt tycker att det är intressant och ärligt. Och sen finns det andra som helt och hållet ryggar tillbaka. Och det är dom som känner att detta är fel och otäckt som jag nästan mest riktar meningen med detta projekt mot. Att stå för den man är och val man gör i livet utan att skämmas över vad andra tycker.

Jag ville visa upp ett ämne som är väldigt tabubelagt, främmande och anonymt för att sedan göra det humoristiskt, ärligt och personligt. Försökte släppa ut bondagevärlden ur garderoben helt enkelt.  Och den kritiken som mina bilder mottagit ser jag som att jag har lyckats skapa en reaktion. Inte för att jag vill provocera utan för att jag vill att folk ska känna något.

Medan jag satt och funderade på detta i cafe-vagnen så shufflade min Ipod fram låten "Människor är djur" med Bo Kaspers Orkester. Tog det som ett tecken på att det kommer bli en mycket intressant och bra vernissage på lördag.


Egen tidning

Att göra en kvalitativ tidningen med bilder som provocerar och rör om i grytan med i princip inga ekonomiska resurser alls i ryggen är svårt. Många finansiärer vill inte förknippas med sådant utan föredrar att förknippas med reportage med leende ansikten och solsken.

Tack vare flera engagerade och givmilda människor har det trotts allt blivit möjligt. Stort tack till er!

Nästa vecka sätter tryckpressarna på Trydells tryckeri i Laholm igång att spotta ur sig rykande heta tidningar innehållande våra examensprojekt. Tidningen kommer bestå av 100 sidor tjockt matt papper och vara fylld med genomarbetade bildreportage och nyskapande snygg layout.

På bild: Anders Birgersson, som i vanliga fall gör bland annat Re:public har gjort layouten av tidningen.

anders_bigersson.jpg
Foto: Tor Johnsson

Sista färden

Grenå, Danmark. Hit går sista färden för många av Västerhavets fiskebåtar. Träbåtarna ligger på rad i väntan på att krossas av grävskopornas armar. Männen som levde sina liv på båtarna har lagt till vid kajen, klivit iland och aldrig återvänt. Inne i båtarna lämnas ofta allt. Galonkläderna hänger på sina krokar, sjökorten ligger i styrhytten och topplesskalendern sitter kvar på sin spik. EU betalar stora pengar till de som är beredda att lämna sina båtar och sitt liv till sjös här. På något sätt måste det stora överfisket minskas. I havets djup simmar allt färre fiskar och på ytan guppar färre och färre fiskebåtar. Vilka försvinner först?

grenaa__mg_5043_101028-redigera.jpg

grenaa__mg_4971_101028-redigera.jpg

grenaa__mg_4727_101028-redigera.jpg

grenaa__mg_5147_101028-redigera.jpg

Storsjöodjuret


Det som jag söker finns här i det jämtländska landskapet och bland dess människor. Ett tillstånd, mer än något specifikt. Tankarna far till Caspar David Friedrich som skrivit. "Målaren skall inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig."



martinvj_07.jpgmartinvj_folder_03_blad_44.jpgmartinvj_folder_03_blad_117.jpgmartinvj_folder_03_blad_22.jpgmartinvj_folder_03_blad_03.jpgfolder_03_blad_51-edit.jpg

Mot slutet

Projektet rullar sakta mot sitt slut, men ännu är det mycket kvar att göra. Ljud skall klippas, texter skall skrivas, bilder skall monteras och allting skall passa ihop på vägarna snyggt och prydligt. 

Jag tänker ofta på alla de människor jag mött och alla historier jag har hört. Jag har ofta sagt att jag kommer att komma tillbaka och det hoppas jag verkligen att jag kommer göra. Projektet kommer att få fortsätta i alla fall, om än på sparlåga för en tid, och de människor som jag har vägarna förbi kommer jag absolut att stanna till hos på en kopp kaffe eller lite lek med barnen, men någon mer Sverige-runtresa blir det nog inte på ett tag.

Här är några av de bilder som inte kom med till utställningen. Inte den här gången i alla fall, men kanske en annan gång.

kontakt26_09_orig_film.jpg


kontakt33_08_orig_film.jpg

" Dom visste inte vart vi skulle, till vilket land, vi bara gav pengarna till de människor som skulle ta hit oss. Vi såg inte vägen, från fönstrena, ingenting, det var förtäckt. Och sen när vi kom till Sverige, då släppte de ut oss och så sa han: Det här är Sverige."
En 12 årig pojke som lever gömd någonstans i Sverige.

kontakt46_04_orig_film.jpg
 


Skrivkramp

Jag reste runt i Finland i jakt efter det finska lejonet. Nu skall jag skriva en text till projektet. En uppgift som tycks vara svårare än själva fotoprocessen. Ord sätter ett stämpel, ger mindre rum för tolkning. Samtidigt kan en vass text ge en extra dimension till bilderna. Jag skriver mening efter mening för att sedan radera allt igen. Inga ord tycks stora nog, men samtidigt är för stora ord för mycket. Det gäller att hitta en balans som fungerar.

Jag skriver vidare...

r95_neg1.jpg


Plockade upp en bok från min brors källare

 Själva enkelheten och värnlösheten i människans liv under primitivare tidevarv innebar åtminstone den fördelen att hon inte var något annat än en besökare i naturen. När hon stärkt sig med mat och sömn började hon åter fundera vart hon skulle ta vägen. Hon vistades liksom i ett tält i denna värld och antingen passerade hon genom en dal, korsade en slätt eller klättrade uppför ett berg... Vi slår inte längre läger för natten, vi har slagit oss ned på jorden och glömt himlen.
- Henry David Thoreau

när fotograferingen är slut

 När fotograferingen är färdig, vilket man visserligen aldrig blir, så återstår ett jobb som är större och mer tidskrävande än man någonsin kunde tro. 
Varje gång leder jag in mig själv i en illusion av att man nått mållinjen. Men i verkligheten  är man inte ens  nära att snubbla på snöret. 

Jobbet efteråt handlar dels om en massa praktiska saker, som att scanna, kopiera, göra urval, ordna printar och ramar och se om saker duger. Men framförallt kräver det en massa koncentration och självrannsakan. Man måste fundera över varför man gjort på ett visst sätt, och många gånger ångra varför man gjorde si eller så. Man vill kliva tillbaka i tiden, ruska om sig själv och tala om hur man borde ha gjort och varit.

Mitt arbetssätt är inte logiskt när jag är ute och fotograferar. Jag har ingen struktur, utan går mest på magkänsla. För i stunden har jag ingen aning om vad som är rätt och fel, eller vad det kommer leda till. Det vet man när man tittar på sina färdiga bilder hängandes på väggen. Det är just därför som det här projektet bara är en början. Man måste tillbaka, fota mera, när man är omruskad och klar i huvudet igen.


Fina Mamoni som jag fått hänga med runt om i Sverige.
2-kopia.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck

Under skinnet

 anges3blogg.jpg
Jag saknar Eden. 

Nu när allt nästan är över och vi ska flytta ifrån skolan och ön så kommer suget efter att fortsätta fota. Jag är riktigt nära på att boka tågbiljetter till Örebro för åka tillbaka och börja om. Jag har hittat så många fina storys som jag vill fortsätta jobba med. För under skinnet och lacket på Edens medlemmar så finns det otroligt många fina berättelser som jag vill skildra i ett nytt reportage. Detta kommer nog bli ett långvarigt projekt för det finns så mycket mer att hämta än bilder på burar, piskor och latex. 

De ni aldrig kommer få se

Ibland funderar jag över de bilderna som inte kommer med. När man arbetat så länge och så nära med människor, är det alltid svårt att sålla bort material. Det blir på något sätt som att välja bort sina vänner för att de inte passar in. Hur ska jag förklara, om någon av dem frågar mig på vernissagen, varför just de inte fick vara med?

Här är några av mina vänner som det inte var meningen att ni skulle träffa.

ham-3.jpg

ham-4.jpg

ham-1.jpg

ham-2.jpg

slutet och början



viren.jpgspeja.jpg
kvall2.jpg
jonte.jpg
Den 28 maj kom  Anna Clarén och berättade temat för vår examensutställning, jag och mitt djur. Första reaktionen i klassen var väldigt splittrad, många trodde det var ett skämt och frågade när Anna skulle berätta det riktiga temat. I efterhand tror jag att de flesta är väldigt positiva till temat som blev, vår utställning kommer att ha en stor bredd och det är många olika ämnen som alla fotograferat. 
Nu senast har vi haft kopiering med handledning av Jonas Berggren och redovisning av bilderna tillsammans med Pieter ten Hoopen.  Bilderna är levererade till pro center och ramarna beställda. Den här långa processen börjar så småningom lida mot sitt slut, (förutom vernissagen den 22 januari på Galleri Kontrast i Stockholm). Det här projektet har varit fruktansvärt lärorikt i alla plan, jag vet inte när man får möjligheten att fotografera sitt eget projekt konstant i två månader nästa gång?  Alla människor jag mött har varit så välmenande och delat med sig av deras liv till mig. Det här är bara början på något stort har Pieter sagt till oss. 

Det räcker att de bär mitt namn så blir de dödade

kontakt39_01_orig_film.jpg


”Jag tänker på mina barns framtid, inte min egen. Den är slut. Jag är 50 år. Men var ska de ta vägen? Om de återvänder till Irak blir de dödade. Det räcker att de bär mitt namn så kommer de att bli dödade.

Det är därför jag stannar i Sverige. Jag vill bara få stanna i Sverige. Jag ber inte om att få pengar, bara om att få stanna i landet. Jag kan jobba och låta mina barn leva.”

 

Irakisk man. 50 år. Bor tillsammans med sina barn och barnbarn 13 personer i en trea. (intervjun är översatt från arabiska.)


 

Nära


Jag blev en av er i en värld så långt från min, så långt bort och så nära. Ni ritade era drömmar för mig, ni berörde mig och jag ville stanna och lämna allt jag tar för givet och dela något enkelt och fint i ett mörker som ni trotsar och jag ville ge er allt som är mitt och ge er hopp. Jag var ensam och ingen förstod mig, jag pratade med mina händer, men ni lärde mig och jag var inte längre själv och ni gav mig nya ord varje dag, på ett vackert språk som har överlevt sin historia, precis som ni. Och nu är jag tillbaka och undrar om jag faktiskt har varit där. Jag bär på upplevelser och minnen och jag vill dela med mig av mina ögon för att alla ska se och förstå, det som är erat och som ni gav mig. Jag tittar på mina bilder, bilder som är ni, som bara är bilder, som ska kritiseras och bedömas av andra. Nu handlar allt om val och att välja rätt. Jag vill inte glömma allt som betyder så mycket, som är större än bilder och som jag alltid vill bära med mig. Så långt bort och så nära.

anna-101108-_mg_3900-edit.jpg

anna-101009-_mg_9205-edit.jpg


anna-101009-_mg_9662-edit.jpg

anna-101009-_mg_9579-edit.jpg

Femton mil österut från Sveriges kust lever människor i ruckel, många helt utan el och vatten eller mat för dagen. Arbetslösheten och fattigdomen vandrar hand i hand över de lettiska landskapen. Många har helt gett upp.

I samhället Bramberge bor en familj i en lägenhet på femton kvadrat. Mamma, mormor och tre barn. Mamma Alena tillhör en av de tursamma, hon har ett arbete att gå till flera dagar i veckan. Men i ett land där en vanligt förekommande lön är 1500 kronor i månaden och där matpriserna ligger på samma nivå som i Sverige blir det svårt att försörja en hel familj. De två äldsta systrarna, tio och elva år gamla, bor endast hemma på helgerna. Under veckodagarna bor de tillsammans med 160 andra barn och ungdomar på ett barnhem en timmes bussresa från deras mamma.

I ett hus vid världens slut

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej.
kontakt14_orig_film.jpg



Långt ifrån närmaste by träffar jag två familjer i en liten stuga. De kommer från ett land där temperaturerna inte går att jämföra med den svenska vinterns.
Innan de kom hit visste de ingenting om Sverige, de visste knappt att det fanns.
Huset består av två rum och en toalett som tretton personer samsas om.
Väggarna är tunna och släpper in mycket av vintern utanför. 
Stämningen är varm och vänskaplig. Vi dricker kaffe och pratar om livet.
Kvinnorna i familjen visar en stor glädje i att  få bjuda på sina traditionella maträtter som de med en smal ekonomi ändå lyckats knåpa ihop av de svenska råvarorna. Jag känner mig dum då de erbjuder mig mat, men förstår snart att besöket betyder mycket för dem och att det vore en förolämpning att inte äta. Jag äter. Det smakar gott och jag ser deras glädje i gästvänligheten, men mitt samvete knackar mig i bakhuvudet. Det här är tretton personer som lever på vadå? Vem är jag att komma här och äta av deras mat? vad ska de äta imorgon? När och varifrån kommer det pengar  nästa gång?  Och framförallt, hur ska de klara sig tills dess?

dimman

ddd-2.jpg

Det är första advent idag och jag inser att hösten  helt har gått förbi. Jag  spenderade den ute på Basta-ett arbetskooperativ för missbrukare och kriminella personer utanför Nykvarn. Jag såg när löven blev gula, när de var på väg ner och när allt sedan var kalt. Och jag var där när det snöade för första gången. Under den här tiden träffade jag människor jag aldrig kommer att glömma. Det här  projeketet har varit så mycket mer än bara bilder.

Det är så tyst där ute i skogen,förutom när hundarna skäller. Den vackra miljön ger stora kontraster till det vemod man kan känna i luften. Det kommer oftast med dimman och lägger sig lika tungt över människorna som bor där.

natur3.jpg

Drottning av grönt

drottningavgront.jpg 
Hit flugna från Thailand, födda i Burma, Karenerna vill bevara sin kultur men också leva ett liv i Sverige. De försöker rota sig, skapa en tillvaro, jag har umgåtts med många i 6 veckor i Sandviken. Tillbaks på ön är de saknade, jag längtar efter den dag då urval, kopiering och tiden på ön är slut. Då jag kan åka tillbaks och äta ris och prata politik! 

Urvalet fortsätter...

Nu har vi kommit till fasen i arbetet då man planerar hur bilderna ska hängas på utställningen. Vilka ramar, hur stora bilder och vilken ordning ska man ha?

Det här är en del av fotografyrket som för mig är helt nytt. Som bildjournalist och pressfotograf är det nämligen inte ofta som ens bilder hängs upp på galleri.

ba_101125__mg_8857-redigera.jpg

ba_101125__mg_8874-redigera.jpg

ba_101125__mg_8842-redigera.jpg

ba_101125__mg_8821-redigera.jpg

Cornelia

 margareta-101124roll-058-pic-05-edit.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck
– Man är van vid att folk i den här branschen gjort någon typ av ingrepp eller fyllt någonting. Man blir förvånad när ingen gjort någonting alls, säger Cornelia, som jobbar som strippdansös.

Fiskare, Smögen

  nautic__mg_9845_101007-redigera-redigera.jpg

Ett litet projekt om ett lejon

 Jag spenderade veckor och veckor åt att åka runt i Finland och leta efter mitt projekt, det jag har sökt efter är finska lejon. Vad är det och var finns det, den frågan har jag grubblat över dag och natt. En dag bestämde jag mig för att  inte resa runt längre och stannade i en småstad på vägen mellan Helsingfors och Åbo och började  dokumentera detta samhälle. Om jag hittade mina lejon där vet jag inte, men något hittade jag i alla fall. Misstänksamhet, gemenskap, ensamhet, stora drömmar? Mörker och snö, makkaraperunat (grillmat bestående av korv och stekt potatis) och tango. 

bada3.jpg

Under

 l.jpg
b.jpg

Projekt: Svensk Bondage- och BDSM-kultur.

Här två bilder som föll bort i semifinalen/urvalet. 

Björnlandet

Björnlandet är en märklig plats. Här lever djur och människor sida vid sida men kämpar konstant åt var sitt håll.
Respekten för de stora rovdjuren ökar i samma takt som djurens respekt för människorna försvinner. Samtidigt
som en utsättning av fler vargar för att förstärka den svenska vargstammen planeras, reste jag till de som kommer
påverkas av beslutet.  Vad jag fann var en känsla av orättvisa och en frågeställning som lät likadant oavsett vems mun den kom ifrån.
Varför ska storstäderna bestämma hur vi på landsbygden ska ha det?

Under veckornas gång har jag berättats historier om vargar som flåsat mot bilrutor, björnar som attackerat
från bakhåll, fäbodar som läggs ner och en jakttradition som sakta håller på att dö ut.

hampus_lundgren.jpg

 

Fiskare, Smögen

 nautic__mg_9840_101007-redigera-4.jpgnautic__mg_9840_101007-redigera-4.jpgnautic__mg_9840_101007-redigera-4.jpg

Att välja verklighet

En bildberättelse om västkustens fiskare och deras vemod över en tynande fiskeflotta. När staten och EU reglerar fisket allt hårdare för att motverka överfiske skrotar allt fler sina båtar och få fiskarsöner väljer att följa i sina fäders och förfäders fotspår.
-------------
Vi biskops-arnö elever beskylls ibland för att inte vara bra bildjournalister med motiveringen att vi tar för flummiga bilder. Det brukar heta att bilderna inte visar verkligheten som den egentligen är. Vad är då verkligheten kan man fråga sig. Den består självklart av rent konkreta fysiska ting, men också av oändligt med känslor och tankar.

Att fotografera människors liv utan att gestalta deras mentala värld, utan att visa det som finns bortom den fysiska världen, är, som jag ser det, betydligt mycket overkligare än att utelämna delar av den fysiska världen.
-------------
Valet av bilder till utställningen är nu nästan klart. Knivskarpa, iskallt registrerande, bilder har fått stryka på foten för bilder jag tycker beskriver människornas känslor kring det jag vill skildra.

astrid_marie__mg_6258_101102.jpg

astrid_marie__mg_5711_101101.jpg

havets_hus_2__mg_2441_100929.jpg


Urvalet i full gång

Majoriteten av KY2009 har nu återvänt till Biskops-Arnö för urvalssamtal med Pieter ten Hoopen. För första gången gör vi papperskopior under urvalssamtalet vilket som underlättar väldigt mycket när man ska testa olika kombinationer. Det känns ofta som man glömmer bort värdet av en bild på papper, det har verkligen varit en ögonöppnare för mig hur en bild blir "mer på riktigt". 

ltn_20101122_img_0965.jpg
ltn_20101122_img_0973.jpg

två

rulle61-2.jpg

krematoriet och kropphamnen och balkongen och musiken och sängen och köket och ondjohan och väggarna och soffan och filmerna och myror och de brytna benen och kött och metall och tiden som aldrig fanns för det fanns aldrig någon kronologi och nu endast ett sista möte innan vi gör det som vi är bäst på och tunnelbanan och den tomma stationen och perfektionismen och formerna som tar sin plats, överallt, något som aldrig tog form, vi skapade form och insekter och naket, men aldrig ilska och rastlösheten som man löser, bäst man kan och ibland och alltid men främst två att beskåda detta galenskap av väntan på er andra
Prenumerera på innehåll