eeeh

 "manne la roppar i min öl"

är du någon slags loop eller?

 rulle63-2.jpg

Pussylove

shrek2.jpg 
Projekt: Svensk Bondage- och BDSM-kultur

Hemkommen från Nyköping där jag träffade Mia. Började plåta henne i soffan men fick då hennes lilla ninjakatt Shrek efter mig som sprang på bakbenen och klöste mig i vaderna. Så han fick vara med. Skrattade högt när jag såg denna bilden på datorn. 
Det här med "rätt" beskärning är ju också ett dilemma för mig. På våra redovisningar här på skolan så brukar denna sortens grova beskärningar bli ganska sågade och det kan tyckas att det drar ned hela bilden. Jag är ju själv lite allergisk mot klippta fötter, huvuden och sådant men nu ska jag ta konfrontera detta. För nu när jag väl har valt att gå den mer ostrukturerade och fula vägen så ska jag köra det rakt igenom. Sen så har vi ju mitt centreringen som jag alltid brukar ha med på något sätt i mina bildserier, den ska jag också försöka bryta mig loss ifrån. 
Detta projekt ska inte bara resultera i en utställning utan också i ett nytt ställningstagande till mitt eget bildskapande. Därför försöker jag göra tvärtemot det sättet som jag brukar plåta på. Har för det mesta kört samma fina-inte-alls-utfrätta-ljus, raka och rena kompositioner och känslosamma utryck i bilder vilket blir tråkigt att titta på i längden för att jag aldrig kommer med något nytt. Tycker det är skönt att komma med något fult helt enkelt. 


born to lose live to win

 rulle17-2.jpg

sex och scen

den här veckan har jag varit  med två av de tjejer jag följer till projektet,  på sexmässa i alvik. de var där för att strippa, i fyra dagar.

"ta av sig lite kläder och strutta runt på en scen. jag förstår inte att det skulle vara så jobbigt" som någon man på mässan sa.

det låter inte så mycket, men det var smått överraskande hur de orkade. varje dans som är som ett tungt träningspass, och däremellan går de runt och letar folk som vill köpa privatdanser. det dricks öl, det skojas, och det pratas. eller, skriks. allt medan tjejerna försöker sälja och föra konversationer går nämligen dunka-dunkamusiken hög. när den sista kvällen drog igång på söndagen hade samtliga blåmärken, brännsår och en hel del skoskav efter att ha gått runt i fjorton-centimetersklackar så länge.

ljusförhållandena har varit smått omöjliga – jag har haft att välja på två varianter:
variant 1: gult ljus från två arbetslampor från taket. detta har bildat de så karaktäristiska "hålögonen" på alla avbildade, eftersom skuggorna har fallit ner som halvmånar under ögonen.
variant 2: det närmast obefintliga ljuset i grönt, gult, och gredelint på scenen, om inte stroboscop funnits tillgängligt. då har det blinkat i några sekunder. till detta så gick rökmaskinen varm, så det mesta som syns är vit dimma i alla bilder.

trots detta så har jag haft det roligt. jag har varit tvungen att utmana mitt fotograferande och inte kunnat fega. jag har fått hitta nya lösningar, chansa och verkligen fått känna på hur det är att våga göra det också. det är så ofta som man tar det säkra före det osäkra, vilket man, ju mer man fotar, inser är en dödssynd. alla chansningar har inte gått hem, och mycket har gått dåligt. men vissa saker har fungerat. bland annat har jag helt manuellt försökt synka den inbyggda blixten i min digitalkamera med min analoga, vilket har gett blandade resultat. men de som har blivit bra – då är man nöjd.

margareta-101029margareta-101029_mbs1852.jpgmargareta-101029margareta-101029_mbs2013.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck

det närmar sig

kors-2.jpgjohnny2.jpg

Jag kämpar på, nu med mellanformat. Det är en utmaning för mig men otroligt lärorikt och kul! Det närmar sig slutet vilket känns både vemodigt och skönt. NU gäller det att jobba hårt in i det sista. Bara för några dagar sedan var jag nära att ge upp det här för något annat. Jag är glad att jag inte gjorde det. Det är ju det här jag ska berätta om, den här platsen, de här människorna. Vi får väl se om jag lyckas.

rädsla

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej. 

bild_2.png
 

Azra, Besnik och deras son Edi har precis flyttat in i en lägenhet i en stad någonstans i Sverige. De har levt gömda i några år och tvingas ofta att flytta. Men nu hoppas de på att få stanna i den nya lägenheten åtminstone tills vintern är över. Azra och Besnik är för rädda för att arbeta. Besnik är för rädd för att gå utanför dörren. Då och då tar Azra en promenad med Edi ner till affären för att köpa hem lite mat. Men Besnik stannar hemma. 

Det finns organisationer och privatpersoner som på olika sätt hjälper människor som är för rädda för att våga leva ett värdigt liv.  Människor hjälper till ekonomiskt, med vård, socialt och på andra sätt, men rädslan kan ingen ta bort från familjen förrän den dagen då de får ett beslut som säger att de får lov att stanna i Sverige.
Men Azra och Besnik har redan fått sin dom, och den är att åka tillbaka till det land de flytt ifrån.

Varför de har flytt orkar varken Azra eller Besnik prata om. Det är för tungt och de vill helst bara glömma det. Det var därför de kom till Sverige, för att slippa minnena och rädslan för vad som kan hända härnäst. De ville börja om, leva ett värdigt liv där de får lov att vara de de är. Men de fick inte den chansen.

Azra, Besnik och Edi heter egentligen någonting annat.
Projektet rullar på och jag träffar många fina och goa människor.

demented

 rulle3-2.jpg

Greetings from Örebro

 greetings.jpg
Projekt: Svensk Bondage- och BDSM-kultur. 

Här han ni klubben Eden. Jag brukar bo i hjärterummet, gangbang rummet, i husvagnen utanför baracken och i soffan intill baren. Börjar känna mig riktigt hemma. Kokar kaffe, diskar, städar och fyller på salta pinnar. Början även känna mig som en i gänget, vilket givetvis leder till att det är lättare för mig att plåta och jag känner inte längre att jag tränger mig på. Jag brukar vanligtvis vara en fluga på väggen väldigt mycket i mina andra projekt, men är jag nu mer in their faces som man säger. Jag tar plats mer och klättrar på sängkanter, bardisken och runt i sofforna medan de festar runt. 
Har även hittat det sättet som jag vill plåta på nu också. Nästan för ljus blixt så att det blir fult. Och det funkar. Det finns ju alltid en hårfin gräns mellan vad som är bara fult och vad som är ful-fint, så det är lite osäkert att fota på detta sätt. Man måste ha ett tydligt mål med vad man vill få fram med detta så kallade ful-fotograferande och mitt mål är att vara totalt rakt på i alla bilder, men ändå inte avslöja direkt vad som händer i situationen. Man ser det man ser sen så ska man fråga sig : Hur fan då och varför?
vea_0990.jpg

helvetski

mitt i allt så tyckte blinda killen att det var dags för kryssning, så jag melanieone, blinda killen och richard wise, wise beyond his years stack till finland. utökat galenskap för fyra, en hytt som ingen kommer kunna använda, där under finns sängen finns lejon och jesus, skrik och vrål i helsinki, skattande i någon djävla park och triceratops och kiss och flora och vivo och till måltid vanföreställningar i en smörgås och till frukost paranoia, på vägen tillbaka så glömde vi melanieyx och richard wise, wise beyond his years någon annanstans, så blinda killen och jag fortsatte på egen hand. MELANIEYX, vart fan är vi?!!?

poppa vidare

 påväg tillbaka till Finland igen. Lite lugnare i sinnet, med en klarare bild av min framtid. Nu styr jag och min konica pop kosan vidare till glesare bygder, och isolerar oss där i två veckor framöver. Pop!

badet.jpg

Therese, Mattias, Hans och Jeanette

Om projektet: En porträttserie på människor och en relation till deras gosedjur/dockor. Syftet är att berätta om grundläggande behov av trygghet, närhet och vänskap oavsett vem man är idag.

----

Vi har fått det finaste som finns, nio veckor av full koncentration på ett projekt, ett jobb som vi dessutom själva bestämmer. När kommer det hända igen? Det är lätt att det blir stort, att man knappt känner man hinner leva upp till det man tycker man borde göra under denna "möjlighet". Det är viktigt att komma ihåg ibland. Vi gör ett skolarbete, något man ska lära sig på. Så man inte blir överväldigad.

Det roligaste med mitt projekt är alla möten med människor som man aldrig annars skulle träffats. Jag vet att jag aldrig hade träffat Therese, Mattias Hans och Jeanette annars. Men jag är så glad för jag gjort det.

Jag gillar bilden på Therese (överst) för att den är får mig att le, för ljuset blev bra och för att den representerar henne. Jesus, som hon hade fått av sina jobbarkompisar på skämt blir ändå motiverad i och med hon studerar vid Pastorsinstitutet för att bli präst.

Mattias (bild 2) tittade in i blixten med stora leendet av sig själv. Jag uppfattade Mattias som ett enda stort leende så det var väldigt roligt att gå därifrån med en bild som jag tycker förmedlar detta också.

Hans (bild 3) och hans skyddshelgon i bilden signalerade en förändring i mitt arbetssätt. För första gången vågade jag bryta mot mitt inritade mönster och mall och bryta. Nu tror jag denna bilden bryter lite för mycket men jag tycker ändå den är väldigt fin.

Jeanette (underst) visar hur många man än fotograferar ger nya personer och nya sovrum ändå nya utmaningar. Hur jag än flyttade runt henne var det jättesvårt att frilägga huvudet från bakgrunden. Trotts det är jag nöjd med bilden och gillar hennes uttryck.

Tack till er alla.

der_ltn_20101004__lt13330_61.jpg
der_ltn_20101012__lt13770_85.jpg
der_ltn_20101017__lt15026_124.jpg
der_ltn_20101021__lt15725_129.jpg

Tänk dig en solnedgång och en gryning på samma gång.

Letandet forsätter i Storsjöbygden med min stuga på Norderön som bas. Man ruckar på gamla stenar och frågar sig fram mot det jag söker. 
Sökandet har ofta inga raka spår och ibland kliver man in i återvändsgränder för att sedan styra om och komma in på rätt kurs.
Ett tag funderade jag om jag kanske skulle omvandla ett av stugans mindre rum till ett spartanskt mörkrum, för att sedan välja att inte göra det då det är en del styr med att fixa rinnande vatten. Lägger numera tiden på att elda igång bastun på gården istället för sådana funderingar. 
folder_03_blad_89.jpgfolder_03_blad_58-edit.jpgfolder_03_blad_39-edit.jpg

på sliriga vägar

6.jpg
Jannica. 
© Margareta Bloom Sandebäck

I helgen har jag varit i Köping, och varit med på en turné med två dokusåpakändisar och deras gogo-dansare. Det var primärt, eller nej enbart, för dansarna, Jannica och December, som jag var med. De är båda gogo-dansöser, men Jannica jobbar även som strippa. Jag följde med till det uteställe de skulle vara på, ett ställe som till stor del påminde om ett stort hus som man gjort om till bar och dansställe... Det fanns kakelugnar och små soffor, men det var också det enda mysighetstecknet som fanns. 
Ljusförhållandena var väntat dåliga, vilket gjorde mig oinspirerad till att fota. 

Och, jag måste medge, det var en underlig miljö att befinna sig i. När ens eget liv skiljer sig så mycket från dem som man fotar, kan jag ganska ofta känna att det är svårt att känna in och identifiera sig med dem. Det blir i längden ett problem för mig, för jag kan inte riktigt förstå deras känslor och därmed inte göra inkännande och bra fotografi.

Men, så ibland, kommer de där glimtarna som förändrar allt.
Efter att ha suttit med Jannica i soffan några timmar, drickandes cola light och intervjuat, så får hon ett sms. Hon blir helt plötsligt jättepirrig, och säger att vi måste stänga av bandspelaren. Jag blir lite rädd att något är på tok – var frågorna för jobbiga?
Men så fort jag stängt av slänger hon sig på rygg i soffan, skrattar och bubblar, och visar mig ett sms där mannen hon är kär i, som hon har suktat och längtat efter, frågat efter en date, och avslutat med puss. Och hon är sådär glad som vem som helst kan bli. Och så förstår vi plötsligt varandra.
Då kommer man också ihåg varför det är så jävla bra att vara fotograf. För man får träffa så udda, roliga, ledsna, glada, vanliga, fantastiska människor, som man aldrig skulle fått träffa annars. Och egentligen är det ju det som är så förbannat kul. 

Utan min kamera hade jag inte vågat fråga, inte velat tränga mig på. Inte vågat utmana mina fördomar, mässat om det jag trott att jag vetat, utan att egentligen ha varit i de situationerna, eller vetat förutsättningarna. Jag blir en mer bildad människa av att hänga med Jannica, December och alla de andra tjejerna.

Tied up kontaktkartor

blogg_h.jpg
Projekt: Svensk Bondage- och BDSM-kultur. 

Sitter och kollar igenom allt nu inför i morgon då det blir Pieter-time. Skapar kontaktkartor, rensar, plockar och sorterar. Ute i god tid, oh no no.
Här är från plåtningen i eftermiddags. Detta var en plåtning i hemmamiljö i Västerås. En liten privat bindningsfest för två, eller tre med mig. Detta är en speciellt japansk bindningskonst som tog på ett ungefär tre timmar utföra. Och sen tog det ett tag att trassla sig loss också. 
Blev facinerad över hur Helena klarade av att vara totalt fast i tre timmar. Hon behövde kontrollera andningen, kroppshållningen och balansen för att få ut så mycket som möjligt utav denna upplevelse. Gick åt åtta rep tror jag. Halsbandet representerar henne undergivenhet vilket är en viktig detalj för henne. 

Nu testar jag mer blixt fotografering. Smackar på ganska rejält! Finns liksom ingen logik i att vara mystik och lågmäld i ljushanteringen med detta projekt när jag vill ha det rakt på och ärligt. Allt ska synas och exponeras. So smack it up!

Aye och Sandviken

 aye.jpg 
Jag fotograferar I bruksorten Sandviken. Här bor en grupp med flyktingar från Burma, de tillhör en etnisk minoritet kallad Karen. På flykt från en av världens hårdaste militärdiktaturer och ett inbördeskrig har de hamnat i Sverige i jakt på ett nytt liv.  Berättelser om förföljelse och blod finns i allas vardagsrum, men också nya berättelser om arbetsförmedlingen och kylan, och önskan att få ett jobb och skapa sig ett liv. Det finns något där som får mig intresserad och håller mig kvar. 
På bilden syns Aye.

Storytelling

anna-101009-_mg_9106-edit.jpg

Tre och en halv vecka av alldeles för få och osammanhängande bilder. Min resa har gett mig så mycket och nu måste jag hitta ett sätt att få fram det i mina bilder. Jag hade en välbehövlig handledning med Pieter i måndags och förhoppningsvis sitter jag på ett plan tillbaka till mitt Lettland inom de närmsta dagarna. Den här gången med en tydligare bild av vad jag vill berätta.

 

hemma

skinn.jpgskogen.jpghjarta.jpg

Jag bor i en liten stuga ute i skogen tillsammans med familjen Fjellman. Här finns inte de bekvämligheter som jag vanligtvis inte ens reflekterar över. På morgonen går jag på utedass, hämtar vatten i kallkällan och gör upp eld i kaminen. På kvällen använder jag pannlampan om inte det lilla elverket är påslaget. Men jag klagar inte för jag känner mig så otroligt hemma här uppe. Det är en otrolig lyx att vakna upp och det första man får se är en spegelblank sjö i höstskrud. Norrland har förfört mig - igen.

Det händer mycket här uppe. Jag har redan fått vara med på sarvslakt (hanrenar slaktas), fiskat och fått följa med på älg- och björnjakt. Det är många intryck som ska upplevas, tolkas och sorteras i mitt huvud. Antar att det förklarar tröttheten som ligger som ett dis över mig, eller om jag fått för mycket friskluft?


melanieone

untitled-1-edit.jpg 

sitter och scannar det som har blivit hittills. något som är nödvändigt men det är så mycket roligare att vara med melanie. vi bor i västerort i en liten etta, vi sover i samma säng och jag tror inte att vi varit ifrån varandra många minuter dom här veckorna. han har fått mig att totalt tappat greppet om normer och (förlåt) det har blivit rätt trist att vara i den vanliga världen, när vi kan springa runt i våran fantasi där varken dagar, tid eller regler finns.

.



Projektet stannade upp i några dagar pågrund av olika anledningar. Allt går ganska så segt framåt. Jag vet vad jag vill berätta, frågan är bara hur.

Någonstans i Sverige

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej.

Någonstans i Sverige träffade jag ett barn som var fött tre månader för tidigt. Detta på grund av den stress som modern utsatts för under graviditeten. Den ensamstående mamman med flera barn och ytterligare ett på väg tvingades arbeta hårt under graviditeten eftersom hon lever gömd och inte har rätt till någon form av dagersättning eller föräldrapenning.

amelie_101005_0091-1.jpg

Utöver den ekonomiska problematiken finns ett större hot, de svenska myndigheterna, som vill skicka kvinna och hennes barn tillbaka till det land de en gång flytt ifrån på grund av hot och förföljelse. Utan bevismaterial på vad som  kommer att hända dem om de återvänder, kan Migrationsverket inte lita på att de är utsatta för någon fara i sitt hemland. Därför har de inte rätt till ett liv i Sverige.


amelie_101005_0098-2.jpg
 

För varje nytt möte blir jag mer och mer förvånad över hur landet vi lever i kan tillåta att man behandlar människor på ett sådant sätt som vi gör. De mänskliga rättigheterna kränks gång på gång, men övertrampen mörkas.

seger

seger.jpg
 
Jon-Anders fick skjuta sin allra första björn idag.
Här har man i flera år kämpat mot hårdare rovdjursangrepp på renflocken. Under vinterhalvåret går järven och lon in i flocken och dräper. På våren när kalvningen äger rum tar sig björnar in i kalvningslandet och orsakar stor förödan. Varje björn som fälls är en seger, en seger mot rovdjuren.

Darlings

agnes4svgulbloggny.jpg
Projekt: Svensk Bondage- och BDSM-kultur

Sitter och lyssnar på P3 HipHop, dricker cola och går igenom vad jag har gjort hittills med mina djur. Det här är Agnes. 

Från början så tänkte jag mig att visa bilder på BDSM fantaster i deras hemmamiljöer där jag skulle ta fram kontrasten mellan deras två roller. Jag tänkte mig ett vanligt IKEA kök med vita köksluckor, blommiga gardiner och vanliga svenne-tapeter typen gröna med röda tomater lite jämnt utspridda över väggen, och på bordet stod en man på alla fyra i full läder mundering med ett  koppel som en kvinna i lack utstyrsel håller i handen lite halvdant. Det var min första inre bild av det jag ville skapa. Den där komma ut ur garderoben grejen. 
För så som jag har uppfattat det hela så väljer man att leva ut en inre fantasi genom bondage, BDSM eller kinky med andra likasinnade för att komma ur sitt vardagslunk. Men att man skiljer så klart den världen från sin vanliga vardag. Det ska hålls liksom bakom stängda dörrar. Och det var de två roller och den skiljeväggen mellan vad som är vanligt och vad som är... ja...extremt som jag tyckte var intressant att försöka skildra. Och att ta ned det hela lite på jorden och konfrontera generaliseringarna kring hela ämnet.
MEN när jag besökte en openminded klubb i Örebro som håller på med  BDSM, swinging, gangbangs, nakenkvällar m.m så fann jag en mer intressant historia. Pappa beskriver mitt material som en blandning mellan Christer Strömholm och Torsk på Tallin. Det tyckte jag var bra sagt. Så nu inriktar jag mig mer på klubben och den atmosfären och låter hemmafotograferingarna löpa på, men de kommer nog inte användas. Kommer nog kunna peta in dem i ett senare skede men just nu är de dödade darlings. 
 bloggagnes.jpg

norrsken

sang.jpgfisk.jpgnorrsken2.jpg

Jag befinner mig utanför Arjeplog i Norrbotten hos en familj renskötande samer. Här känns det som om jag hamnat i en annan verklighet än den jag är van vid.
Jag har redan fått smak för att dra in den friska luften i lungorna och bara sitta och lyssna på tystnaden. Efter en vecka här har jag glömt tid och rum,  funderar vilken dag det är och kommer inte på det. Jag försöker ha koll på tiden men jag har ingen aning. Jag vet att det blir ljust vid fem-sex och mörkt runt sju. Här lever man med naturen och här existerar inte dagar eller klockslag.


vi går bra nu

 demented.jpg

trampetskonstnärer i all ära, men...

jag vart full, melanie vart slagen,
jag somnade, melanie väckte mig,
jag sa härbärge, han sprutade det över oss, vi sa inte en chans,
vi boka tåg, han sa bo hos oss, vi sa sällan,
och nu är vi här
Prenumerera på innehåll