Mot slutet

Projektet rullar sakta mot sitt slut, men ännu är det mycket kvar att göra. Ljud skall klippas, texter skall skrivas, bilder skall monteras och allting skall passa ihop på vägarna snyggt och prydligt. 

Jag tänker ofta på alla de människor jag mött och alla historier jag har hört. Jag har ofta sagt att jag kommer att komma tillbaka och det hoppas jag verkligen att jag kommer göra. Projektet kommer att få fortsätta i alla fall, om än på sparlåga för en tid, och de människor som jag har vägarna förbi kommer jag absolut att stanna till hos på en kopp kaffe eller lite lek med barnen, men någon mer Sverige-runtresa blir det nog inte på ett tag.

Här är några av de bilder som inte kom med till utställningen. Inte den här gången i alla fall, men kanske en annan gång.

kontakt26_09_orig_film.jpg


kontakt33_08_orig_film.jpg

" Dom visste inte vart vi skulle, till vilket land, vi bara gav pengarna till de människor som skulle ta hit oss. Vi såg inte vägen, från fönstrena, ingenting, det var förtäckt. Och sen när vi kom till Sverige, då släppte de ut oss och så sa han: Det här är Sverige."
En 12 årig pojke som lever gömd någonstans i Sverige.

kontakt46_04_orig_film.jpg
 


Det räcker att de bär mitt namn så blir de dödade

kontakt39_01_orig_film.jpg


”Jag tänker på mina barns framtid, inte min egen. Den är slut. Jag är 50 år. Men var ska de ta vägen? Om de återvänder till Irak blir de dödade. Det räcker att de bär mitt namn så kommer de att bli dödade.

Det är därför jag stannar i Sverige. Jag vill bara få stanna i Sverige. Jag ber inte om att få pengar, bara om att få stanna i landet. Jag kan jobba och låta mina barn leva.”

 

Irakisk man. 50 år. Bor tillsammans med sina barn och barnbarn 13 personer i en trea. (intervjun är översatt från arabiska.)


 

I ett hus vid världens slut

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej.
kontakt14_orig_film.jpg



Långt ifrån närmaste by träffar jag två familjer i en liten stuga. De kommer från ett land där temperaturerna inte går att jämföra med den svenska vinterns.
Innan de kom hit visste de ingenting om Sverige, de visste knappt att det fanns.
Huset består av två rum och en toalett som tretton personer samsas om.
Väggarna är tunna och släpper in mycket av vintern utanför. 
Stämningen är varm och vänskaplig. Vi dricker kaffe och pratar om livet.
Kvinnorna i familjen visar en stor glädje i att  få bjuda på sina traditionella maträtter som de med en smal ekonomi ändå lyckats knåpa ihop av de svenska råvarorna. Jag känner mig dum då de erbjuder mig mat, men förstår snart att besöket betyder mycket för dem och att det vore en förolämpning att inte äta. Jag äter. Det smakar gott och jag ser deras glädje i gästvänligheten, men mitt samvete knackar mig i bakhuvudet. Det här är tretton personer som lever på vadå? Vem är jag att komma här och äta av deras mat? vad ska de äta imorgon? När och varifrån kommer det pengar  nästa gång?  Och framförallt, hur ska de klara sig tills dess?

rädsla

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej. 

bild_2.png
 

Azra, Besnik och deras son Edi har precis flyttat in i en lägenhet i en stad någonstans i Sverige. De har levt gömda i några år och tvingas ofta att flytta. Men nu hoppas de på att få stanna i den nya lägenheten åtminstone tills vintern är över. Azra och Besnik är för rädda för att arbeta. Besnik är för rädd för att gå utanför dörren. Då och då tar Azra en promenad med Edi ner till affären för att köpa hem lite mat. Men Besnik stannar hemma. 

Det finns organisationer och privatpersoner som på olika sätt hjälper människor som är för rädda för att våga leva ett värdigt liv.  Människor hjälper till ekonomiskt, med vård, socialt och på andra sätt, men rädslan kan ingen ta bort från familjen förrän den dagen då de får ett beslut som säger att de får lov att stanna i Sverige.
Men Azra och Besnik har redan fått sin dom, och den är att åka tillbaka till det land de flytt ifrån.

Varför de har flytt orkar varken Azra eller Besnik prata om. Det är för tungt och de vill helst bara glömma det. Det var därför de kom till Sverige, för att slippa minnena och rädslan för vad som kan hända härnäst. De ville börja om, leva ett värdigt liv där de får lov att vara de de är. Men de fick inte den chansen.

Azra, Besnik och Edi heter egentligen någonting annat.
Projektet rullar på och jag träffar många fina och goa människor.

Någonstans i Sverige

Ett projekt om människor som lever utanför allt det vi andra ser som självklart. Önskan är att få leva ett värdigt liv i trygghet, men de svenska myndigheterna säger nej.

Någonstans i Sverige träffade jag ett barn som var fött tre månader för tidigt. Detta på grund av den stress som modern utsatts för under graviditeten. Den ensamstående mamman med flera barn och ytterligare ett på väg tvingades arbeta hårt under graviditeten eftersom hon lever gömd och inte har rätt till någon form av dagersättning eller föräldrapenning.

amelie_101005_0091-1.jpg

Utöver den ekonomiska problematiken finns ett större hot, de svenska myndigheterna, som vill skicka kvinna och hennes barn tillbaka till det land de en gång flytt ifrån på grund av hot och förföljelse. Utan bevismaterial på vad som  kommer att hända dem om de återvänder, kan Migrationsverket inte lita på att de är utsatta för någon fara i sitt hemland. Därför har de inte rätt till ett liv i Sverige.


amelie_101005_0098-2.jpg
 

För varje nytt möte blir jag mer och mer förvånad över hur landet vi lever i kan tillåta att man behandlar människor på ett sådant sätt som vi gör. De mänskliga rättigheterna kränks gång på gång, men övertrampen mörkas.

Inte en bild på en vecka

kontakt04.jpgkontakt04-2.jpg
Har inte tryckt på avtryckaren en enda gång på en vecka nu. 
Bilen gick sönder i torsdags, så då beslöt jag mig för att satsa på de större städerna istället under tiden. Mitt problem blev då att jag inte hade hunnit lägga så mycket energi på reseach i städerna. Nu efter en vecka uppdelad på tre olika städer börjar jag få lite grepp om saker och ting igen och hitta vägar till nya kontakter, men då måste jag återvända till Bro för att hämta bilen och har inte hunnit fotografera en enda gång. Hur jag ska kunna få ihop det med mina kontakter som är utspridda  i hela Sverige, som alla kan på olika tider, veckodagar eller månader, på de här sju veckorna, när jag hela tiden måste återvända till stockholm för bilhämtning, samtal med Pieter och scanning förstår jag inte...
Blir ruinerad av sj, så mycket förstår jag i alla fall.
 

Taggigt läge

amelie_100920_0178-1.jpg 
Med projektet rullar det på bättre än förväntat. Nio stycken 120-rullar ligger och trängs i väskan i väntan på framkallning.
I huvudet trängs historier och berättelser om livsöden och upplevelser långt ifrån mina. 
Men trots det känns livet lite tungt och taggigt när valet avslöjat hur många människor i det här landet som inte är beredda att dela med sig till människor som behöver det. Det kliar och sticks och jag skäms över att vara skåning.

Direkt ur scannern

rulle2_bild1-1.jpg 
första bilden inscannad
Prenumerera på innehåll