när fotograferingen är slut

 När fotograferingen är färdig, vilket man visserligen aldrig blir, så återstår ett jobb som är större och mer tidskrävande än man någonsin kunde tro. 
Varje gång leder jag in mig själv i en illusion av att man nått mållinjen. Men i verkligheten  är man inte ens  nära att snubbla på snöret. 

Jobbet efteråt handlar dels om en massa praktiska saker, som att scanna, kopiera, göra urval, ordna printar och ramar och se om saker duger. Men framförallt kräver det en massa koncentration och självrannsakan. Man måste fundera över varför man gjort på ett visst sätt, och många gånger ångra varför man gjorde si eller så. Man vill kliva tillbaka i tiden, ruska om sig själv och tala om hur man borde ha gjort och varit.

Mitt arbetssätt är inte logiskt när jag är ute och fotograferar. Jag har ingen struktur, utan går mest på magkänsla. För i stunden har jag ingen aning om vad som är rätt och fel, eller vad det kommer leda till. Det vet man när man tittar på sina färdiga bilder hängandes på väggen. Det är just därför som det här projektet bara är en början. Man måste tillbaka, fota mera, när man är omruskad och klar i huvudet igen.


Fina Mamoni som jag fått hänga med runt om i Sverige.
2-kopia.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck

Cornelia

 margareta-101124roll-058-pic-05-edit.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck
– Man är van vid att folk i den här branschen gjort någon typ av ingrepp eller fyllt någonting. Man blir förvånad när ingen gjort någonting alls, säger Cornelia, som jobbar som strippdansös.

sex och scen

den här veckan har jag varit  med två av de tjejer jag följer till projektet,  på sexmässa i alvik. de var där för att strippa, i fyra dagar.

"ta av sig lite kläder och strutta runt på en scen. jag förstår inte att det skulle vara så jobbigt" som någon man på mässan sa.

det låter inte så mycket, men det var smått överraskande hur de orkade. varje dans som är som ett tungt träningspass, och däremellan går de runt och letar folk som vill köpa privatdanser. det dricks öl, det skojas, och det pratas. eller, skriks. allt medan tjejerna försöker sälja och föra konversationer går nämligen dunka-dunkamusiken hög. när den sista kvällen drog igång på söndagen hade samtliga blåmärken, brännsår och en hel del skoskav efter att ha gått runt i fjorton-centimetersklackar så länge.

ljusförhållandena har varit smått omöjliga – jag har haft att välja på två varianter:
variant 1: gult ljus från två arbetslampor från taket. detta har bildat de så karaktäristiska "hålögonen" på alla avbildade, eftersom skuggorna har fallit ner som halvmånar under ögonen.
variant 2: det närmast obefintliga ljuset i grönt, gult, och gredelint på scenen, om inte stroboscop funnits tillgängligt. då har det blinkat i några sekunder. till detta så gick rökmaskinen varm, så det mesta som syns är vit dimma i alla bilder.

trots detta så har jag haft det roligt. jag har varit tvungen att utmana mitt fotograferande och inte kunnat fega. jag har fått hitta nya lösningar, chansa och verkligen fått känna på hur det är att våga göra det också. det är så ofta som man tar det säkra före det osäkra, vilket man, ju mer man fotar, inser är en dödssynd. alla chansningar har inte gått hem, och mycket har gått dåligt. men vissa saker har fungerat. bland annat har jag helt manuellt försökt synka den inbyggda blixten i min digitalkamera med min analoga, vilket har gett blandade resultat. men de som har blivit bra – då är man nöjd.

margareta-101029margareta-101029_mbs1852.jpgmargareta-101029margareta-101029_mbs2013.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck

på sliriga vägar

6.jpg
Jannica. 
© Margareta Bloom Sandebäck

I helgen har jag varit i Köping, och varit med på en turné med två dokusåpakändisar och deras gogo-dansare. Det var primärt, eller nej enbart, för dansarna, Jannica och December, som jag var med. De är båda gogo-dansöser, men Jannica jobbar även som strippa. Jag följde med till det uteställe de skulle vara på, ett ställe som till stor del påminde om ett stort hus som man gjort om till bar och dansställe... Det fanns kakelugnar och små soffor, men det var också det enda mysighetstecknet som fanns. 
Ljusförhållandena var väntat dåliga, vilket gjorde mig oinspirerad till att fota. 

Och, jag måste medge, det var en underlig miljö att befinna sig i. När ens eget liv skiljer sig så mycket från dem som man fotar, kan jag ganska ofta känna att det är svårt att känna in och identifiera sig med dem. Det blir i längden ett problem för mig, för jag kan inte riktigt förstå deras känslor och därmed inte göra inkännande och bra fotografi.

Men, så ibland, kommer de där glimtarna som förändrar allt.
Efter att ha suttit med Jannica i soffan några timmar, drickandes cola light och intervjuat, så får hon ett sms. Hon blir helt plötsligt jättepirrig, och säger att vi måste stänga av bandspelaren. Jag blir lite rädd att något är på tok – var frågorna för jobbiga?
Men så fort jag stängt av slänger hon sig på rygg i soffan, skrattar och bubblar, och visar mig ett sms där mannen hon är kär i, som hon har suktat och längtat efter, frågat efter en date, och avslutat med puss. Och hon är sådär glad som vem som helst kan bli. Och så förstår vi plötsligt varandra.
Då kommer man också ihåg varför det är så jävla bra att vara fotograf. För man får träffa så udda, roliga, ledsna, glada, vanliga, fantastiska människor, som man aldrig skulle fått träffa annars. Och egentligen är det ju det som är så förbannat kul. 

Utan min kamera hade jag inte vågat fråga, inte velat tränga mig på. Inte vågat utmana mina fördomar, mässat om det jag trott att jag vetat, utan att egentligen ha varit i de situationerna, eller vetat förutsättningarna. Jag blir en mer bildad människa av att hänga med Jannica, December och alla de andra tjejerna.

i nöd och lust

Det är uppenbart att man gifter sig med det här projektet i nöd och lust.

Senaste tiden har mitt projekt mest inneburit nöd, vilket orsakar både rastlöshet, förtvivlan och ilska. Att sitta och göra research som inte leder någon vart  och leta efter människor som inte finns, eftersom ingen använder sitt riktiga namn, är inte bara tidskrävande och ångestfyllt, utan sabbar också självförtroendet.

Jag har därför begivit mig till en klasskamrat för att diskutera min situation, eller, den icke existerande situationen...
Vad man inte tänker på när man drar igång ett längre fotoprojekt är att det kanske inte nödvändigtvis fotograferandet som är det jobbiga. Det är snarare allt runt omkring: frågor som vart man ska bo, vilka som skulle kunna ställa upp, hur utrustningen fungerar (eller inte fungerar), styra upp möten och planera ekonomi – det är det som verkligen tar tid och energi.

Ibland måste man helt enkelt inse att planering och research tar tid, och ibland att det inte går att genomföra det som man tänkte från början. Det är så himla svårt att gå ifrån sin ursprungsidé och omvandla den till något som fortfarande är på samma spår, men bredare.
Det är vad jag försöker göra nu. Jag försöker hitta människor i närliggande yrkeskategorier, vilket kan visa sig vara minst lika svårt. Men inte omöjligt.

lite inspiration

 Hittade de här två fotograferna och tyckte de var grymma. 
Knut Egil Wang & Andrea Gjestvang.
Lite inspiration i dessa mörka tider.

Prenumerera på innehåll