När fotograferingen är färdig, vilket man visserligen aldrig blir, så återstår ett jobb som är större och mer tidskrävande än man någonsin kunde tro. 
Varje gång leder jag in mig själv i en illusion av att man nått mållinjen. Men i verkligheten  är man inte ens  nära att snubbla på snöret. 

Jobbet efteråt handlar dels om en massa praktiska saker, som att scanna, kopiera, göra urval, ordna printar och ramar och se om saker duger. Men framförallt kräver det en massa koncentration och självrannsakan. Man måste fundera över varför man gjort på ett visst sätt, och många gånger ångra varför man gjorde si eller så. Man vill kliva tillbaka i tiden, ruska om sig själv och tala om hur man borde ha gjort och varit.

Mitt arbetssätt är inte logiskt när jag är ute och fotograferar. Jag har ingen struktur, utan går mest på magkänsla. För i stunden har jag ingen aning om vad som är rätt och fel, eller vad det kommer leda till. Det vet man när man tittar på sina färdiga bilder hängandes på väggen. Det är just därför som det här projektet bara är en början. Man måste tillbaka, fota mera, när man är omruskad och klar i huvudet igen.


Fina Mamoni som jag fått hänga med runt om i Sverige.
2-kopia.jpg
© Margareta Bloom Sandebäck

Kommentarer

Skriv ny kommentar